En fotograf med fotoskräck? Ja, men visst.
Här har ni mig!
Min fotoskräck var egentligen hela anledningen till att jag började fotografera. För om man är bakom kameran kan man ju omöjligen tvingas vara framför den (smart uträknat, inte sant?).
Sedan kom det små barn och helt plötsligt fick jag tänka om. Jag har hela mitt liv varit sur på min egen mamma för att det inte finns några bilder på oss tillsammans – eftersom hon också räknat ut det där med att hålla sig bakom kameran – och så gjorde jag själv samma sak mot mina ungar.
Vad jag vill säga är att jag förstår. Jag förstår så väldigt väl. Man känner sig obekväm och får flashbacks till skolfotograferingarna, känner att man ser äldre än vad man skulle önska och blir ännu mer medveten om sina komplex.
Men vet du, ingen av mina kunder har sagt något om några extrakilon när de ser sina bilder. De oh-ar och ah-ar över hur bra det blev. Oftast säger de att det inte alls kändes jobbigt att fotograferas heller, att de inte ens märkte att jag tog bilder.
Och då, då har jag lyckats! Mitt stora mål är att sparka fotoskräcken i rumpan så att ni får bilder som visar ert härliga kaosartade, kärleksfulla och alldeles perfekt imperfekta familjeliv. För det är mycket mer värdefullt att ha på väggen än en massproducerad canvas från något stort möbelvaruhus.
“Don’t shoot what it looks like. Shoot what it feels like.”
– DAVID ALAN HARVEY
Medlem i fotolandslaget (WPC) 2021
“Min unge älskar alla påhitt under fotograferingarna! Det blir alltid avslappnat och kul även om man själv inte är van att bli fotograferad. Efter senaste fotograferingen har dottern gått runt och sagt snigelfis i tre veckor…”
– Miriam
6 mer eller mindre märkliga saker om mig
Jag pratar väldigt mycket – dessutom fort. Blir jag uppspelt kan det hända att jag börjar studsa lite på stället. Och pratar ännu fortare.
Bara så ni vet ;)
Hemma i huset som snällt kan sägas ha "potential" bor utöver mig även två sjövilda småpojkar och en sambo som (när han vill) pratar obegriplig värmländska.
Åldersmässigt har jag passerat 40, men hade en fantastisk mormor som vid drygt 90 års ålder fortfarande inte räknade sig som vuxen, så jag har ingen brådska jag heller.
Jag har inga som helst intentioner på att “se normal ut” när vi ses för en familjefotografering. Oftast ligger jag på marken och ålar eller studsar omkring och uppmanar era barn att säga snigelfis och annat äckligt. Det funkar alltid :)
Två tv-program det är absolut förbjudet att störa mig i är Morden i Midsomer och Kalle Ankas jul.
Fem gånger per år är det bara för övriga familjen att vara tysta, vilket jag inte tycker är för mycket begärt med tanke på att det bara rullar Pyjamashjältarna och andra barnprogram på vår tv annars.
Mitt märkligaste särdrag är tydligen min fobi för uppstoppade djur. Själv tycker jag givetvis att detta är fullt logiskt, men jag har hört att andra inte håller med. Jag uppskattar heller inte ananas, barbecuesås eller gråsuggor. Eller mördarsniglar! Jag skulle kunna skriva en uppsats om min avsky för dessa djur.